Tillväxtfunderingar del 1

När en engagerar sig i frågan om de problematiska klimatförändringar som följer av mänskligt orskad förhöjd koncentration av växthusgaser i atmosfären, och specifikt av brännandet av fossila bränslen, stöter man ofta på argumentation som förlägger problemets kärna till den om ekonomisk tillväxt. För något år sedan var jag på en seminariedag ordnad föreningen Klimataktion, där Rikard Warlenius höll ett intressant föredrag på ämnet. För att kicka igång detta inlägg kommer här en skissartad renskrivning ett par år för sent av mina hafsiga anteckningar från föredraget, det kan alltså innehålla any number of galenskaper.

Vi har haft ekonomisk tillväxt i Europa sedan medeltiden, men en extra skjuts i tillväxten har skett sedan 1800-talet på grund av utnyttjandet av fossila bränslen. En miljökritik har alltid funnits kring detta, ursprungligen lite ”på ett konservativt sätt”. 68-rörelsen kritiserade tillväxttanken på ett mer progressivt sätt, som kritik mot konsumtionssamhället och förespråkande av decentralisering. För arbetarrörelsen var tillväxt dock ett viktigt fundament, utifrån någon slags kompromiss: ”okej, vi tar inte fighten om ägandet, men däremot om hur vi använder överskottet”. Warlenius delar upp synen på tillväxt sålunda:

• klassisk tillväxtkritik (Romklubben, miljörörelsen);
• eko-marxism som kritiserar den föregående i och med att den bara säger vad som ska uppnås och inte hur samt menar att det enda sättet att lösa klimat-/miljöproblemen är att avskaffa kapitalismen;
• eko-modernismen som menar att tillväxt i sig inte är ett hot utan att miljöproblem kan lösas med ny teknik, ekonomiska styrmedel och så vidare.

Warlenius kritiserar eko-modernismen bl a med att den så kallade miljökuznetskurvan – att tillväxt till en början leder till försämrade miljöeffekter men efter ytterligare tillväxt så vänder det igen – inte har visat sig stämma, att även ett land som Sverige – som har låga CO2-utsläpp i förhållande till BNP per capita – behöver sänka sina utsläpp betänkligt ur ett utsläppsrättviseperspektiv, samt den så kallade rekyleffekten eller Jevons paradox som innebärt att effektiviseringar inte leder till minskad arbetstid eller liknande utan bara ytterligare produktion. Slutligen presenterades alternativa synsätt från författare som Tim Jackson och Peter Victor, samt kurva från boken Jämlikhetsanden som visar att ökningar i BNP/capita efter en viss gräns leder till begränsad ökad lycka i ett samhälle.

Så långt Warlenius, som känns som en ganska representativ bild av hur det ser ut i vad vi skulle kunna kalla miljörörelsen, gröna tänkare. Föreningen Klimataktion har till exempel antagit en tillväxtkritisk position som en del av ”Steg 3”-nätverket. I detta upprop på GP Debatt från ett antal profilerade miljödebattörer som Birger Schlaug och Anders Wijkman är behovet av tillväxtkritik för att möta miljöproblemen närmast axiomatisk, det som saknas är en ”global etik”.

Själv har jag undrat om fokus på tillväxt i sig, eller konsumtion i sig – vilket väl är andra sidan på samma mynt – kan leda fel. Det är ju viss skillnad på vad man konsumerar. Olika tekniker är olika utsläppsintensiva. eller inte. Därför: om vi fokuserar på att lösa problemen – minska växthusgasutsläppen – så blir frågan om tillväxt, som Emretsson uttryckte det i en twitterkonversation vi hade: ”Vi får väl se?”

Men frågan är om den inställningen ens är tänkbar. Det var egentligen den frågan jag hade tänkt komma fram till i dagens bloggande, men jag lämnar er där ty den  timma jag satt åt mitt själv för att skriva detta blogginlägg är nu slut. Vi hörs!