Utsläppsrätter

Att stabilisera halten av växthusgaser i atmosfären till nivåer som ej innebär drastiska klimatförändringar är en av vår tids största utmaningar. Det som krävs för att nå det mål på max två graders uppvärmning över förindustriell nivå, som nu finns fastslaget internationellt i och med Cancúnöverenskommelsen, uttrycks enklast: Vi måste sluta använda fossila bränslen. Kolet, som utgör den största reserven, måste lämnas i marken oanvänt.

Detta vet vi om. Åtminstone är de flesta medvetna om att utsläppen av CO2 måste ner. Denna kunskap har vi haft länge. Trots det går utvecklingen i diametralt motsatt riktning. Inte bara ökar koldioxidhalten i atmosfären, den ökar allt snabbare. Det verkar helt enkelt som att blotta kunskapen om förhöjda havsnivåer, bortsmältande glaciärer och farliga värmeböljor inte i sig utgör tillräcklig motivation för förändring. Ja, visst behövs ökad kunskap, inte minst i den amerikanska kongressen, men sen? Uppmaningar till individer att ta cykeln i stället för bilen ibland kommer inte att räcka långt.

Det är därför en global politik för att begränsa koldioxidutsläpp behövs. Det innebär vanligen  ekonomiska styrmedel. Själva tanken är att miljö- och klimatvänlighet – att ta hand om våra gemensamma resurser – inte är sitt eget incitament, utan att något behöver tillföras. Det ska löna sig att rädda klimatet, helt enkelt. Två av de vanligast föreslagna modellerna för detta är koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter.

Koldioxidskatt finns idag på nationell nivå, men den senare modellen, på engelska ofta kallat ”cap and trade”, är det som ligger närmast politisk verklighet på internationell nivå. Inom EU existerar sedan 2005 ett system för handel med utsläppsrätter, med bas i Kyotoprotokollet. Dessa täcker utsläpp inom engergiintensiva industrier och energianläggningar.

I den innevarande handelsperioden för utsläppsrätter (2008 – 2012) ser Sverige ut att få ett betydande överskott. Ungefär åtta miljarder är de överblivna utsläppsrätterna värda, och Anders Borg har meddelat att regeringen överväger försäljning. Mot detta protesterar nu svensk miljörörelse och andra.  I Veckans Affärer skriver Gunnar Lindstedt att svenska folkets klimatansträngningar då vore förgäves. Föreningen Klimataktion har startat en namninsamling mot försäljningen med samma argument, tidningen Effekt instämmer.  Även Expressens ledarsida (missa inte den fantastiska illustrationen med Anders Borg på molnliknande isflak) instämmer i Lindstedts analys:

Det vore helt förkastligt att sälja utsläppsrätterna. Vi skulle inte bara bidra till större utsläpp utomlands; den gröna viljan i Sverige skulle kunna undergrävas. Varför ska en moderat ställa stadsjeepen och cykla om tröstpriset är polsk skorstensrök? Varför ska en vänsterpartist tjacka elbil om inkomsterna av sparade utsläppsrätter kan gå rakt in i en förhatlig, borgarstyrd statsbudget?

Det är lite märkligt att ställa försäljning av utsläppsrätter mot att ta cykeln i stället för bilen, då de utsläpp som generas av privatbilism inte omfattas av utsläppsrätterna. Men det är en mindre viktig kommentar. Det mer intressanta är argumentet att försäljningen  i stället för att – som tanken är – fungera som ett ekonomiskt incitament drar undan benen för ett moraliskt incitament. Och det kan ju låta rimligt – vi drar väl ned på utsläppen för klimatets skull, inte för att tjäna pengar? Men om dessa moraliska incitament vore så starka behövdes ju inga styrsystem överhuvudtaget.

Det finns befogad kritik mot utsläppsrättshandeln. Om man anser att ett sådant system i grunden är ineffektivt, och bara ett sätt för spekulanter att sko sig så är det rimligt att protestera mot systemet med krav på annullering. Det är ett synsätt jag kan förstå och sympatisera med. Om man däremot menar att uppsläppsrättshandel kan fungera, men är dåligt implementerat i detta system, så håller inte kritiken av regeringens försäljning – det argument man använder är ju tillämpligt på all form av utsläppshandel. (Ja, även de personliga utsläppskvoter som exempelvis tidningen Effekt förespråkar – eller är tanken att klimatsmarta individer som väljer att ta ut sin utsläppsranson i pengar ska skämmas för detta?).

Jag förstår att problemet med försäljning inte anses vara att man tjänar på att  dra ner på utsläppen, utan att man möjliggör för andra länder att släppa ut. Men missar man inte den större bilden då? Den totala mängden utsläpp begränsas ju av den totalt tillgängliga mängden utsläppsrätter – cap. Denna måste givetvis successivt sänkas,  vilket görs möjligt genom att länder som inte utnyttjar sina utsläppsrätter vinner ekonomiskt – trade. (När man läser en del kritiker av försäljningen så verkar det som att de tror, eller önskar, att systemet endast kallades ”cap” – se vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Jens Holm som beskriver försäljning av utsläppsrätter som ett ”kryphål” i Kyotoavtalet.)

Så är det tänkt att fungera. Men gör det verkligen det? EU:s klimatkommisionnär Connie Hedegaard verkar mena det, baserat på att systemet omsätter mycket pengar. Hmm, säger jag.

Jag är nog ändå rätt tveksam. Så vad vill jag egentligen med det här blogginlägget? Jag skulle vilja att de som ogillar försäljningen av utsläppsrätterna i sin kritik gjorde det tydligt vad den handlar om – just denna försäljning, eller systemet som helhet? Alla liknande system eller just EU ETS? Vad vill vi ha för system i stället? Ska vi diskutera det optimala systemet eller försöka jobba för att det som är mest politiskt realistiskt fungerar som det ska? Jag vet alltså inte. Jag bloggar bara lite.

Slutligen vill jag också rekommendera Dagens Arenas granskning av Alliansens miljö- och klimatpolitik, som också ansluter sig till kritiken mot utsläppsrätter. Denna debattartikel av ovan nämnda Jens Holm är också bra och svarar på några av mina frågor ovan.

Annonser
Det här inlägget postades i Klimat. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Utsläppsrätter

  1. Lucas Carlsson skriver:

    Jag kan rekommendera riksrevisionens genomgång av utsläppsöverskottet och deras resonemang kring osäkerheten om vad riksdagens mål betyder.

    http://www.riksrevisionen.se/upload/521/summary_rir_2009_21.pdf

    Om regeringen säljer utsläppsrätterna så tolkar jag det som att de tar tillbaka sitt vallöfte om utsläppsminskningar (-40% till 2020 jämfört med 1990, fast endast i ”handlande sektorn”). Kvar blir endast målet +4% mellan 1990 och 2012. Jag är dock osäker på vilka beslut om EU har fattat.

    • Lucas Carlsson skriver:

      Det skulle vara -40% i den ICKE handlande sektorn.

      Fast Kyotomålet gäller alla sektorer inklusive kolsänkor i form av tex skog. Hur som helst är det ganska rörigt och regeringen verkar vara öppen för att lämna hela frågan till förhandlingarna om ett nytt utsläppsfördrag.

    • skagedal skriver:

      Tack, Lucas! Ska kika mer på detta och återkomma.

  2. Henrik skriver:

    Som den gamla filosofen sa: jag tvekar – alltså bloggar jag. Eller var det tvärtom?

    Bra text. En kommentar: sverige kunde väl ha en högre ambition än tilldelad mängd utsläpp, så kunde vi sälja den del av överskottet som också överstiger vår ambition? På så sätt är vi både moraliska OCH ekonomiska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s