Jag har bestämt mig för att prova skriva lite med hjälp av ”The Most Dangerous Writing App”, en app som tvingar en att fortsätta skriva och om man inte gör det så tar den bort allt som man har skrivit. Ganska fantastisk idé!
Nu har jag den inställd på fem minuter och om jag slutar skriva inom dessa fem minuter så är jag körd. Allt jag har skrivit blir försvunnet.
Då gäller det alltså att inte försöka komma på något vettigt att skriva, utan bara skriva det allra första som kommer ut ur ens fingrar, ur ens hjärna – genom ens fingrar – och så blir det kanske bra. Vem vet inte.
Sjukt snygg är den också, tycker jag. Men stressad blir man. Nu, till exempel, känner jag att jag vill ta av mig mitt armbandsur men det vågar jag inte. Då skulle allt vara förstört. Allt.
Jag tänker ibland på att jag inte får saker gjorda. Till exempel kommer jag ihåg en annan rolig grej som fanns på webben, den här då man skriver till sig själv eller någon annan om ett år, eller om hur många år man nu vill att det ska vara. Det var en rolig grej. Jag och Jonas brevväxlade lite. En gång? Sedan glömde jag. Och så har det varit en sådan här: ”jag ska skriva med den där grejen igen”.
En gång när vi var i Kreta så var det en annan familj där och så lekte våra barn tillsammans. När vi skulle hem så tog de ett kort på barnen tillsammans. Jag bad att mannen i familjen skulle maila kortet till mig. Det gjorde han, och så skrev han att vad roligt det var, vi kanske skulle ses någon gång. Jag visste inte vad jag skulle svara på det, men att jag skulle svara, det visste jag. Men det gjorde jag aldrig. Jag borde ha svarat. Jag har gått och tänkt på det, att jag borde ha svarat, och så har jag fantiserat om hur det skulle vara om man två, tre, fyra år efteråt plötsligt svarade: ”hej, Erik!” (om han hette Erik) ”jag är hemskt ledsen för att jag aldrig svarade. Jag vill egentligen svara på sådana här saker, men jag gjorde aldrig det.”
Nu har jag visst klarat mina fem minuter. Win!
skagedal 